MENY
Ibland blir jag så trött på allt runt omkring. Trött på att jag alltid är så naiv och tror att andra människor kan bli bättre och göra bättre. Att de innerst inne är tacksamma fast de inte visar det utåt. Jag är en person som med hela mitt hjärta hjälper och stöttar någon som behöver det, vilket alltid varit en av mina starka sidor. Jag lägger ner min själ på att hjälpa någon må bättre och komma på fötter, att underlätta vardagen och livet. Jag gör ofta det utan att någon frågar, för jag vet hur svårt det kan vara att be om hjälp - så jag erbjuder hjälpen istället, vilket nu har kommit till den punkt att jag mår så dåligt att jag inte ens orkar ta hand om mig själv och mitt liv.
Personen jag försökt hjälpa, stötta, underlätta vardagen för i flera år, är totalt otacksam. Hen tar allt för givet - att alla andra ska göra allt och det ska ske på dennes villkor, och personen i fråga gör ingenting. Hen ber om saker, sådant hen kan själv, men ger ingenting i gengäld - inte ens ett tack. Jag har tagit alla telefonsamtal, försökt få vardagen att gå ihop med skola och följa med personen på alla möten, hjälpa till i hemmet, se till att personen äter, tar sina mediciner och är okej, och allt vad det innebär.
Jag har fått höra sista tiden att jag måste sluta lägga ner mig så mycket på den här personen, eftersom hen vet att jag alltid vill hjälpa och stötta och underlätta. Jag får höra att jag har så stort hjärta och alltid vill alla väl, och alltid tror att "saker blir bättre bara jag gör det här"... Och det stämmer. Jag är en sådan person. Ser jag att någon behöver hjälp så vill jag hjälpa. Men jag måste lägga det åt sidan och visa personen att hen inte kan utnyttja mig mer. Men mitt samvete tillåter det inte... Om något skulle hända personen och jag vet att det fanns något jag kunnat göra för att förhindra det, skulle jag aldrig förlåta mig själv och skulle må fruktansvärt dåligt. Men det här håller inte längre. Jag behöver hitta en väg ut. Jag behöver låta bli att stötta, hjälpa och underlätta för personen fram till hen faktiskt är tacksam och inte tar mig för givet. Men hur gör man?
8