Thereselinneaaa - Reflektioner om livet

♥ Halva året har snart gått men ändå känns det som att tiden står stilla. Jag har så mycket jag vill uppleva och göra det här året. Många av sakerna är enklare än andra, men ändå så finner jag inte tiden eller orken till det. Där känns det som att året springer iväg. Å andra sidan känns utbildningen så lång (jag är klar i december) och tiden står bara still. Det känns som att jag går i dimman. Huvudet är inte riktigt med.

♥ Jag saknar pappa enormt mycket. Det har gått mer än ett år och det gör exakt lika ont, om inte värre, än när han gick bort. Livet känns inte rätt utan honom. Så mycket motgångar och svåra stunder vi i familjen har haft sen han lämnade oss. Jag ser hans bild på hyllan ovanför tv:n, och jag kollar på bilder från flera år tillbaka, men det känns främmande. Jag vet att det är han på bilderna, men mitt huvud kan inte greppa det.

♥ Jag behöver en stor, bra förändring i mitt liv. Jag hittar ingenting som funkar för mig. Jag har en underbar pojkvän, underbara djur som är älskade, en lägenhet jag trivs ganska bra i och går en utbildning jag trivs med. Men det känns inte som det "räcker". Jag vill alltid mer. Jag vill flytta, adoptera fler djur, uppleva saker... Jag tror alltid att allting blir bättre med förändring, men ändå vill jag alltid bara ha mer. Jag har t.ex. bott i min lägenhet i 2 år och det känns i hela kroppen att det är dags att flytta, för att det känns "fel" att bo på samma ställe för länge... så korkat egentligen...

♥ Jag vill leva, inte bara överleva. Det känns som jag har gått på överlevands-mode i flera år nu. Jag är trött på att ta mediciner, trött på att aldrig bli "frisk", trött på att alltid ha massa motgångar och väldigt få medgångar. Tyvärr har jag en väldigt negativ syn på livet, något jag och min psykolog jobbar med. Jag har familj och vänner som jag älskar och som älskar mig, men ändå känner jag mig så ensam...

♥ Jag är otroligt rädd för att förlora någon mer. Jag får en panikattack bara jag tänker på att jag kommer förlora fler personer och djur. Min pojkvän är 20 år äldre än mig och det skrämmer mig att han kan dö långt före mig, samtidigt som jag vet att vi alla kan dö när som helst. Mamma är gammal och blir inte bättre. Min pälsboll Charlie fyller 9 år i år och jag vet att han snart lever på övertid, även om seniorkontrollen inte visade några tecken på att något skulle vara fel. Jag är otroligt rädd för att bli ensam kvar. Detta har faktiskt gjort att jag hållit mig för mig själv i många, många år av den anledningen att jag inte vill komma någon nära just för att jag är rädd att någon jag älskar ska försvinna. Därav har jag bara min pojkvän och två vänner, och såklart mamma och mina bröder och min brorsdotter...